19.3.2014

A som var född utom äktenskap år 1962, dvs. innan lagen angående faderskap hade trätt i kraft, hade 1982 fått veta att B var hennes far. Den i 7 § 2 mom. lagen angående införande av faderskapslagen föreskrivna tidsfristen på fem år inom vilken talan om fastställande av faderskap skulle anhängiggöras hade löpt ut redan 1.10.1981. B hade dött 4.1.2009 och A väckte 22.6.2009 talan om att B:s faderskap skulle fastställas. Enligt en DNA-undersökning som hade gjorts var B med 99,8 procents sannolikhet A:s far.

Högsta domstolen ansåg att A inte med hänsyn till hennes ålder hade haft faktisk möjlighet att utreda sin fars identitet och att väcka talan inom utsatt tid. Efter att dessutom ha bedömt betydelsen av den tid som hade gått och av att mannen hade dött samt B:s rättsinnehavares synpunkter främst angående B:s kvarlåtenskap, ansåg Högsta domstolen att en tillämpning av bestämmelsen om tidsfristen för talan uppenbart skulle strida mot det i grundlagen tryggade skyddet för privatlivet. Högsta domstolen lät bli att tillämpa bestämmelsen om tidsfrist för talan och B:s faderskap fastställdes. Se KKO:2012:11 KKO:2014:14

L ang införande av faderskapslagen 7 § 2 mom

GrL 10 §

GrL 106 §

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art